Vad har Björneborg, Borgå, Forssa, Hangö, Heinola, Kotka, Kuopio, Tavastehus och Åbo, som Helsingfors inte har?

Svar: en nationalstadspark. Alltså ett definierat område med både natur och byggda kulturmiljöer, som ska bevaras för framtida generationer. Visst har Helsingfors parker av alla de slag, skyddade byggnader och regelrätta naturskyddsområden.

Men de utgör inte en organisk helhet, såsom i de nio andra städerna, som också bildar ett nätverk av nationalstadsparksstäder. I det nätverket lyser alltså landets huvudstad med sin frånvaro.

Stadsfullmäktige beslutade redan under den förra mandatperioden enhälligt att en nationalstadspark också i huvudstaden bör utredas. Utredningen börjar nu vara klar, och beslut kan i bästa fall fattas i höst.

Det ser inte riktigt lovande ut. Stadsmiljösektorn är tydligen skraj för miljöministeriets vakande öga – trots att de städer som redan har nationalstadsparker vittnar om att de inte haft några problem.

Många tycks också tro att man inte får förändra något alls i en nationalstadspark. Det stämmer inte. Man får nog ändra, ja rentav riva, enskilda byggnader, och framför allt bygga nytt. Bara hänsyn tas till miljön, både den naturliga och den byggda.

Ett reellt problem i Helsingfors är däremot avgränsningen. För att jämföra med de två städer som bäst låter sig jämföras: I Åbo är det Aura ås stränder, från källorna och ut till skärgården i Erstan (fi. Airisto) som utgör nationalstadsparken. I Tavastehus är det området kring slottet, plus trähuskvarteren åt ena hållet och Aulanko åt det andra.

Men hur definiera ett sådant område i Helsingfors? Skärgården, med Sveaborg i spetsen, havsstränderna, Centralparken, Gammelstadsviken och Empirestaden kring Senatstorget och Salutorget är självklara element.

Men gärna borde ju t.ex. Trä-Kottby och Trä-Vallgård ingå, liksom några typiska förortsmiljöer från andra tidevarv – och våra herrgårdar och OS-miljöer! Och Malms flygplats försvarare anser förstås att flygplatsområdet vore en stark kandidat, med både natur och byggd kulturmiljö.

Vi har så många både naturliga och byggda miljöer som skulle försvara sin plats i en nationalstadspark, att gränserna blir svåra att dra. Hela staden kan inte vara med, så det gäller att vara realist och börja någonstans.

Låt oss inte nedslås eller skrämmas av mångfalden i utbudet av kandidater. Den vittnar ju bara om det skriande behovet.

Jag är själv med i den medborgarrörelse, med företrädare för praktiskt taget alla stadsdelsföreningar, som driver på projektet. Vi ger inte upp.

Text: Bjön Månsson

Share