Vad är kultur – egentligen? Ja, vi har lärt oss att ordet betyder ”odling”, men vad ska vi då odla? Kanske sist och slutligen oss själva.
Människan är ju till sin natur nyfiken. Nyfiken på sig själv, på sin omgivning och på allt som finns och händer i världen. Vi bör alltså rimligen vara mottagliga för kulturintryck och -upplevelser.
Och vi behöver inte gå över ån efter vatten. Vi kan glömma talet om att man måste resa till någon storstad till kulturmonopol för att få uppleva ”stor” kultur. Visst berikar sådana resor också, men faktum är att vårt eget Helsingfors är en kulturstad, ja en kulturmetropol om vi så vill.
För att börja med bildkonsten har vi inte bara vårt gamla goda Ateneum, utan sedan länge också andra pärlor som Sinebrychoffs konstmuseum, HAM i Tennispalatset, Didrichsens, Konsthallen, Villa Hagasund och för den äldsta bildkonstens – den sakralas – del Nationalmuseums samlingar. Nutidskonsten har sitt Kiasma, men nu också Amos Rex som förresten har också en avdelning med klassisk bildkonst. Vem saknar Guggenheim?
Helsingfors har ju vidare både ett designmuseum (i forna Broban) och ett arkitekturmuseum, och senaste nytt är att dessa ska förenas i ett nytt arkitektur- och designmuseum, som väntas bli något alldeles speciellt.
Musikutbudet i Helsingfors är också av världsklass med Nationaloperan och Nationalbaletten, Musikhuset, Finlandiahuset, Kulturhuset, Kabelfabriken, Logomo, Tavastia, Södervik där en gammal gasklocka snart blir konsertsal… Musik för alla smaker och åldrar!
Våra traditionella institutionsteatrar med finska Kansallisteatteri, Svenska teatern och Stadsteatern inklusive Lilla Teatern i spetsen har kompletterats med en mångfald av mindre, fria teatergrupper, av vilka många likaså har fasta scener. Åter en gång: något för envar.
Till kulturen hör också mat- och dryckeskultur, och även i det avseendet kan Helsingfors bjuda på något för envar. Caféer har vuxit upp som svampar efter regn, barer av alla de slag med drycker av alla de slag har vi aldrig haft brist på, och matrestaurangernas mångfald har på senare år – ja, just det, mångfaldigats.
Slutligen vill jag bryta en lans för vår kanske allra förnämsta vardagskultur: våra bibliotek. Kronjuvelen bland dem öppnar snart sina dörrar, det nya Centrumbiblioteket Ode – vars svenska namn man kan beskylla mig för. Ode blir mer en ett bibliotek, det blir ett kulturhus, som säkert kommer att väcka även internationell uppmärksamhet – och det inte bara för den spännande arkitekturens skull.
Samtidigt är det livsviktigt att Ode inte inkräktar på våra närbiblioteks resurser. Knappast kommer vi att från hela stan söka oss till Ode för att låna en bok, det vill vi fortsätta att göra i vår egen stadsdel.
Björn Månsson
stadsfullmäktige
ordf. Svenska folkpartiets fullmäktigegruppen