Just innan jag skulle skriva detta råkade jag höra en radiointervju med stadsfullmäktigekollegan Laura Kolbe, historiker med Helsingfors som specialitet. Hennes tes var att vi kollektivt länge kommer att minnas den här våren i coronavirusets grepp.
Minsann. Låt oss bara hoppas att minnesbilden kan begränsas till våren, och inte utsträcks över sommaren, hösten – ja, hela året 2020.
Den medicinska delen av pandemin har Finland och Helsingfors hittills klarat bättre än befarat. Varje dödsfall är en tragedi, men om vi har några hundra döda mot tusentals i de andra nordiska länderna och tiotusentals i flera andra länder måste vi ha gjort något rätt.
Som styrelsemedlem i HUS har jag befunnit mig i krisens epicentrum och på nära håll följt hur väl vår sjukvård snabbt anpassats till nya krav. Intensivvårdskapaciteten har utökats, hela bäddavdelningar har reserverats för coronapatienter och testandet har mångfaldigats. Det samma gäller stadens hälsovård, med coronamärkta hälsostationer och beredskap att utöka också stadens egen sjukhusvård.
De ekonomiska följderna kan ännu inte överblickas i hela deras hemskhet, men katastrof är sannolikt en term i underkant. Det kommer att ta år för många företag och hushåll, ja hela samhället, att återhämta sig.
Lyckligtvis är Helsingfors i den lyckliga situationen att staden har råd att göra allt som står i dess makt för att underlätta särskilt småföretagens sits. Som konsumenter kan vi hjälpa till.
De sociala konsekvenserna har vi bara sett början av. Ökat våld bakom hemmens stängda dörrar har ökat behovet av barnskydd och skydd för utsatta kvinnor. Arbetslöshet och permitteringar har skapat stor oro i många familjer. Alla barn har inte mått bra av att inte kunna gå till dagis eller skola. De äldre har isolerats och det kan sätta bestående spår.
Också här bör Helsingfors ha råd och kapacitet att möta de nya utmaningarna.
Samtidigt går mycket annat sin gilla gång. Det gäller t.ex. planeringen av framtiden för Lappvikens sjukhusområde. Jag har engagerat mig starkt för att de nuvarande aktörerna på området ska få fortsätta sin verksamhet. Jag är öppen för nya element, såsom småskalig nybyggnation och komplement till den nuvarande verksamheten, men allt som sker på området måste ta hänsyn till dess unika kulturhistoria.
Låt oss försvara Lappviken som en oas för mental hälsa och välbefinnande.
Lyckligtvis bryr sig naturen inte om pandemier som drabbar bara en enda art. Snart är sommaren här! Låt oss glädjas över det.
Text och bild: Björn Månsson
Ledamot i stadsfullmäktige (sfp)
