Temat för det här numret är natur, miljö och trädgård, så gärna skriver också jag om det. Jag väljer att ta fasta på vad staden erbjuder i naturväg.
Många har förstås sina sommarvisten ute på landet, och har kanske särskilt i fjol p.g.a. coronan vistats där längre än vanligt. Så blir det säkert i år också. Men normalt är man väl på landet mellan en månad och tre-fyra månader, beroende på om man jobbar eller inte. Det räcker inte för att tillfredsställa vårt naturliga behov av grönska omkring oss.
Och vi som inte har ett sommarviste är ju året om hänvisade till vad som finns där vi bor, i stan. Det kan vara allt från några krukväxter i fönstren eller en liten balkong till en egen trädgård kring det egna huset.
Själv hör jag till de privilegierade, som i Mosabacka har ett eget hus på stadens arrendetomt – knappt 600 kvadratmeter stor. Vår obligatoriska bilplats får grannen använda, eftersom vi saknar bil, och om man räknar bort den mark som upptas av huset plus lekstuga, uteförråd och grillplats blir det kanske hälften över för några fullstora träd, buskar längs gatorna, några fruktträd, några bärbuskar och lite planterade blommor.
Men det är nästan mer än vad ett pensionärspar hinner och orkar sköta, så vi klagar ingalunda. På andra håll i landet är villatomter ofta några tusental kvadratmeter stora, men inte i Helsingfors.
Men så finns det ju mellanting mellan krukväxter i fönstren och egna trädgårdar. Inglasade balkonger har förlängt sommarsäsongen också för växterna. Höghus har också ofta gemensamma gröna gårdar, där allt inte har lagts under asfalt. Och så har vi ju våra koloniträdgårdar!
I Helsingfors är de nio till antalet, med Brunakärr som den äldsta, grundad 1918. Sedan följer i åldersordning Gumtäkt, Vallgård, Hertonäs, Tali, Åggelby, Marudd och de två i Baggböle, av vilka den i Klasas från 1977.
Det är alltså länge sedan någon har grundats, och köerna är som känt långa, så det skulle finnas behov av fler. Tomtmark i staden är det ju ont om, men senast då de nuvarande koloniträdgårdarnas arrendekontrakt förhoppningsvis – ja, rimligen – förnyas innan de löper ut i slutet av 2026 borde vi försöka hitta mark för åtminstone en tionde! I stadsfullmäktige har det faktiskt funnits enstaka ledamöter på högerkanten som har ifrågasatt kolonilotternas berättigande, men de tystas nog lätt ner.
Den stora bilden är sedan att vi måste slå vakt om de allmänna grönområden vi har i stan, börjande med stadsdelarnas egna parkområden och så Centralparken, Lappviken, Brunnsparken, områdena kring Malms flygplats och Gammelstadsviken, våra herrgårdar och så vidare. Och våra öar, i vår fina skärgård.
Där får vi alla uppleva naturen på nära håll. I stan.
Text: Björn Månsson, Ledamot i stadsfullmäktige (sfp)
